Recension av Ghost of Yōtei

Gåshud infinner sig redan i början, när Atsus föräldrar mördas framför henne av rövarbandet Yōtei Six. Hon sätter upp en dödslista och startar sin hämndresa med en brutal uppgörelse i regnet utanför ett värdshus.

Atsu är en herrelös svärdsmästare som får rykte om sig att vara en levande vålnad. Hennes karaktärsutveckling är mer engagerande än den mer samurajcentrerade i Tsushima.

Handlingen är effektiv, även om den är ganska generisk. Men för samurajnördar är detta något right up their alley: katana-dueller, smygande ninjauppdrag och äventyr med bergsbestigning för att hitta en mystisk sensei.

Allt utspelas på den fiktiva ön Ezo, baserad på Hokkaidō i början av 1600-talet. Varje område har sin egen karaktär, från levande skogar till öppna slätter och snötäckta berg.

Spelet behåller klassikerfunktioner som ”Kurosawa-mode” och introducerar nya stilar som ”Takashi Miike”-mode och Shinichirō Watanabe-mode, som alla förstärker den filmiska upplevelsen.

Den öppna världen är massiv, detaljerad och friare än tidigare, men fortfarande intuitivt designad så att man inte går vilse, en perfekt balans mellan frihet och vägledning.

Att få ut denna recension i tid har varit en svår uppgift eftersom Yōtei nästan tvingar en att utforska allt. Sidouppdrag uppgraderar Atsus vapen och färdigheter på ett sätt som gör fajtingen dynamisk och visuellt tillfredsställande.

Dessutom har spelet stöd för svenskt gränssnitt, vilket är pluspoäng för oss på spelpåsvenska.

Kort sagt: Yōtei tar allt som fungerade med Ghost of Tsushima och gör det mer episkt.

Betyg

7/10